Beslutsångest!
Hur ska man göra, när något som man velat ha så länge helt plötsligt blir en möjlighet?
En möjlighet som man är rädd för att prova?
När jag i slutat av sjuan någongång bestämde mig för att jag skulle gå på Lillerud,
så trodde jag aldrig att de skulle sluta så här.
När intagsbeskeden kom var jag lyckligare än aldrig förr, jag trodde aldrig att jag skulle
ha klarat det, men de gjorde jag. Den 21 augusti 2008 klockan 09.25 stod jag och Sara
utanför matsalen på Lillerud och var positivt inför framtiden. Det var ju så bra!
Sen började saker och ting plötsligt ändra sig, och vi ändrade åsikt om allt...
Lärarna var kanske inte så bra, det var ju faktikst lite väl slappt, vi bodde i ett
pytte litet rum mm. Men jag tror inte att de va så farligt, det var nog mest hemlängtan som spökade, för
lärarna var riktigt bra, det kanske var lite väl slappt, men så skulle det nog inte ha vart
förevigt, och vi kanske bodde i ett pytte litet tum, men so what? Vi skulle kanske ha fått flyttat
när vi började tvåan...
När vi senare inte "orkade" vara kvar längre flyttade vi hem igen, viket kändes ritkigt bra just för tillfället.
Men snart började man att fundera på vad som egentligen hände. Hur kunde vi vantrivas så
när tillexempel Zana och Moa trivdes som fisken i vattnet? Vad gjorde vi för fel?
När vår längtan tillbaka till Lillerud till slut blivit så stor att vi bara måste försöka fixa det igen
så hörde vi av oss till Lillerud för att se vad som kunde ske.
Vi kunde ju faktikst få börja igen, eller så fick vi inte de, 50/50.
Den 4 augusti kom svaret :
Det finns en möjlighet att ni kan få börja igen....
Ni får i såfall börja i slutet av September, ungefär där ni slutade. Hör av er, så ska
vi se om det går att lösa detta. MVH Peter P
Så nu kommer de ritkigt problemet. hur gör man?
Jag blev helt ställd när jag läste det där mejlet, det fanns alltså en möjlighet.
Jag som var helt inställd på ett nej, jag hade inte skänt en tanke till detta på
ritkigt länge, jag trodde inte at det fanns en möjlighet, jag trodde att det redan var kört,
jag trodde helt fel...
Så hur gör man? Ska man ignorera allt med gjort under detta år, och gå i skolan
i ett år extra? ska man våga satsa på den drömmen som man haft hur länge
som helst?
Men tänk om man ångrar sig? Tänk om det känns fel en gång till?
Som Saga sa, det finns ju en anledning till att vi kom tillbaka, eller?
Marie
tycker ni ska ta chansen annars kommer ni garanterat att ångra er, hemmet finns alltid kvar vettu ;)
mia
tycker absolut ni ska ta chansen!
du skrev i slutet av inlägget "det finns ju en anledning till att vi kom tillbaka."
Klart det gör, det finns en anledning till allt. Men det finns också en anledning till att ni åkte dit från början. Det finns en anledning till att ni längtar tillbaka dit, det finns en anledning till varför ni valde att höra av er till dom igen.
Det finns tusen anledningar till varför jag tycker ni ska åka; ni kommer ångra er annars.
Det här va ju er dröm, eller?
Ert hem kommer alltid finnas kvar!
Trackback
