Jag har länge länge funderat och tänkt på om jag har några förebilder. Hade jag fått den frågan som liten tjej har jag utan tvekan svarat: MALIN BARYARD! Men det skulle jag inte svara idag. Vist hon är helt grym, det tycker jag ändå, men inte en förebild, inte för mig. En förebild för mig ska vara någon som kämpar med att nå sin dröm, vad det än är. Rolf-Göran Bengtson är nog ändå en, tänk att vara 50 år och fortfarande rida på elitnivå. Det är nog fanimej inte det enklaste, ridning är inte en lätt sport! 

 

MEN, jaf har hittat två tjejer som jag är stolt över att säga att det två är mina förebilder. Det är två tjejer från Värmland som driver en av Sveriges största hästbloggar! De heter Ingrid och Linn och tillsammans går de under namnet DRESSYRMUPPARNA. Det är två tjejer som man får följa i ur och skur, i medvind och i motvind, i deras hästliv och i deras privatliv. De är helt fantastiska och jag beundrar dem! Det finns många saker som man skulle kunna skriva om, men det finns vissa saker som jag verkligen ÄLSKAR med dessa två.  Och det är deras kärlek till sina hästar!

 

Ingrid är (enligt vissa) för gammal för att rida sin underbart vackra ponny Claudia (hon är över 18 år) då inte "ändå" inte kan tävla henne. Men för denna underbara människa spelar det ingen roll att de inte kommer komma ut på tävlingsbanorna. För henne är det viktigaste att de trivs ihop, att de utvecklas. Så enkelt är det. Hon ville växa tillsammans med sin ponny. Jag beundrar henne så mycket för det. För så många människor är tävling det viktigaste och direkt man har växt förbi ponnyåldern ska ponnyn bort och ny storhästen in, så man kan fortsätta med att plocka rosetter. Ingrid ser inte Claudia som enbart en "häst", utan som sina bästa vän. Man märker att hon värderar som ponny så högt, och att hon verkligen älskar henne till varje pris. Och jag vet att hon, liksom jag och många många andra tycker att hennes mörka ponny är något av det vackraste världen har sett! 

Jag måste vara den människan med mest otur när det gäller att hitta hästar! Iaf när det gäller att hitta ngn i Kiristinehamn (För i Uddeholm har jag ju mina stjärnhästar! <3 )

 

Första hästen jag var iväg och kollade på var en unghäst, ett sto. Hon kändes lite hispig och lite oberäknelig, men ändå var hon ganska trevlig, på ett märkligt sätt. Hon var inriden, och lite utbildad, men mest riden i skogen. Visst hade jag ju helst viljat ha en häst som någon har lagt ner lite tid på att iaf lära grunderna, men visst, det är kanske inte prio ett hos alla? Jag borstade och gjorde iordnig och det märket att hon iaf blivit mycket hanterad, dock var hon lite rädd om bakbenen, men sånt går ju att träna bort tänkte jag. Ägaren tjatade på om en massa saker, massa orelevanta grejer som jag inte lyssnade på engång. Jag var ju mest intresserad av hästen ifråga, inte henens mosters kompis häst eller vad hon nu pratade om. Hon longerade hästen för mig och hon såg fin ut, rörde sig fint men hade nog inte blivit longerad så mycket, verkade det som iaf. Jag kände att shit, det här kan bli riktigt kul at se vad det kan bli av denna! Så kom angörandet, ägaren börjar gå på och nästan skryta om hur hon slagit hästen under inridningen. Hur hon vid longering, om hästen inte lyssnade på rösten, kunde vända på spöt och använda den hårda delen.. Kände direkt att något sånt tänker jag fanimej inte vara en del av, tackade för mig och åkte hem. Hörde adrig av mig igen!

 

Åkte iväg till en tjej som red distansritt med sina hästar, kunde vara kul att testa på något nytt tänkt jag mest. Jag har alltid haft lite fördomar mot distanshästar (som de flesta har mot travare), att de ska vara tittiga, hispiga och nästan okontrollbara! Men så fel jag hade! Hon hade en fd travhäst och en till som var  ung. Jag fick rida en tur med dottern i familjen, hon tog den unga och jag den gamla travhästen. Visst blev han lite hispig innan jag hann upp eftersom den andra hästen redan var pågång, men värre än att han trampade runt blev det inte. Hästarna var kolugna, vi träffade bilar, traktorer, arga hundar, faranda postbilar och de reagerade knappt, vet inte ens om fattade att vi var utanför hagen? Lite fart vill man ju ändå ha,och detta passade inte mig så värst mycket.. Både mammam och dottern var urgulliga och trevliga och båda hästarna var och jätte gulliga och trevliga, men det klickade inte.. Tyvärr! 

 

Den tredje hästen var det en ung tjej som ägde. En fd travhäst sa hon, vilket jag inte reflekterade över speciellt mycket. Jag menar det finns gamla travhästar som inte har en enda sak som gör att det märks att de gått löp. Men den lilla detaljen som att han bara några månader (eller om de var veckor) hade vinnit V75, glömde hon nämna ;) Hon red lite för mig, och jag kände direkt att, nej... Jag försökte ge henne lite råd och tips, hon svarade som om hon fattade precis vad jag menade, men det syntes ganska snabbt att hon hade ingen aning om vad jag pratade om. Halvhalter, förhållningar och ledande tygeltag var inge begrepp hon var bekanta med. Tackade för mig även denna gång och önskade lycka till med utveckligen. 

 

Sen kom Yatzy. Så vacker som hon var, en ritkig drömhäst i utseendet! Visst, hon var väldigt speciell, släppte inte direkt in någon närainpå. men hon var aldrig elak, utan mer reserverad mot människor hon inte kände. Hon hade kanske jobbigt bagage med sig sedan tidigare, vad vet jag? Hon vallade runt på sina hagkompisar när jag skulle hämta henne ihagen och vände baken mot mig när jag kom nära, gick runt runt runt i boxen när man försökte borsta henne lös, sparkade i väggen om man borstade för länge under magen, men även det är sådana saker som men mycket tålamod kanske försvinner. Men sedan kom det en sms från ägaren att Yatzy åkt till en fodervärd i Arvika i två år och skulle även bli betäckt.. Visst, vi klickade inte direkt, inte på alla plan iaf, men det kändes ändå tungt. För jag trodde att om jag bara gav det lite tid, så skulle hon släppa in mig.. Jag hade kanske haft rätt, men det får jag aldrig veta...


Häromdagen hittade jag en annons på blocket om att en tjej i kristinehamn sökte en fodervärd till in valack. En dag senare låg den även ute till salu pga tidsbrist och jag tänkte för mig själv att nu får det bära eller brista. Så jag skickade och frågade om hon ville ha ridhjälp. Hon var super intresserad och jag fick känslan av att hon heslt inte ville sälja sin 4åriga morganvalack. Och vi bestämde att vi skulle ses på tisdag klockan 11. Jag tror att jag blev lika lycklig som vad hon verkade. Men nu ikväll hörde hon av sig igen och sa att det vart en tjej där idag och preovred honom och tog med honom hem, vet. besiktning under veckan och går den utan anmärkningar är han såld. Hon bad om ursäkt men sa att dettta var det bästa ändå. 

 

 

Nej fy vad det känns bittert just nu... Men det är väl helt enkelt meningen att jag ska ha en häst därborta. Lovar att om jag börjar på ridskola igen så blir alla hästar superhalta och ridskolan går i konkurs eller ngt, så känns det jämt nu! Men mitt i all denna "elände" så känner jag att jaja, de kunde ju ha vart värre! Och jag har ju mina solstrålar i Uddeholm ändå, mina vackra änglahästar som jag är alldeles för beroende av, alla tre!