Lördags natten slutade med lite för mycket dricka i kroppen, för mycket känslor i huvudet, vilket gav resultatet: sova i samma säng med Simon, under samma täcke utan kläder... Resten kan nog räknas ut.

Denna natt tror jag gav mig falska förhoppningar. Jag låg och tänkte på allt det som vi hade, allt roligt vi gjort, allt som vi egentligen delar - man hinner med mycket på 2,5 år.

Under tiden vi lår där bredvid varandra, säger Simon: Fan! Det här blir jobbigt imorgon..

Jag hade ritkigt svårt att somna den kvällen.

På morgonen vaknade vi nära varnadra, så som vi brukade ligga. "hur gör vi nu?" Va det första jag sa.

Ja, hur gör man? Om två månader är det meningen att Simon ska åka iväg med några kompisar till Tenerifa och jobba i 4 månader.

Den kvällen som vi gjorde slut, så tappade jag allt. Ingenting spelade någonroll längre, jag förstod för några ögonblick hur de som vill ta självmord känner, när man inte har någonting att leva för..

Så nu vet jag inte längre. Jag, som trodde att blivit starkare, är nu nere på botten. Och så här långt ner har jag aldrig befunnit mig förut. Det skrämmer mig, jag måste ta mig upp - hur?