Än en gång har bloggen lagts åt sidan, men till skillnad från många annan så har jag inte någon anledning till varför egentligen, det har bara blivit så ;)

Förra helgen var det dags för träning och tävling med Magdalutt. Först var det förmiddagslunch med fika hemma hos morfar på lördag, hur mysigt som helst. Han är alltid så glad, min morfar. Och trots att han fick 8 trisslotter utan vinst så va han lika glad ändå, sån är han, min underbara morfar <3

Snorig och hängig som jag var drog jag på mig ridkläderna och drog i väg till stallet. Packade transporten och gjorde iordning hästen. Och hon som alltid går in i transporten ensam utan minsta tvivel totalvägrade denna gång. Så där stod vi, i spöregn i över en timma innan Jessica kom hem och kunde assistera. Då hade mitt tålamod försvunnit för länge sen och jag orkade liksom inte plocka ihop mig inför ridpasset. Så det gick mer eller mindre skitdåligt. Eller inte skitdåligt, med tanke på min tankestämning så gick det över förväntan ändå. Tävlingen på söndagen då, jo vars. Det var ju finalen i Thule cup och jag måste ju erkänna (tyvärr, sådana tankar ska man aldrig ha innan en tävling) att jag aldrig någonsin haft en enda tanke på ngt annat än en placering någonstans i bottenskiktet. Men det är inte för att jag tvivlat på min förmåga, på Magdas förmåga eller på VÅR förmåga utan för att jag har sett de andra ekipagens potential och deras förmågor. De har ridit ihop sig mer med sina hästar och förmodligen tränat mycket mer än vad vi har gjort. Framridningen kändes sådär, i slutet kom den där fina känslan stundtals, men inne på banan kändes det riktigt bra. Magda kändes laddad men lyssnade fint på mig. Dock tyckte domarna att det inte var bra alls, eller man kan väl säga att de tyckte att det sög ;) men det kändes bra, så det där procenttalet som stod på pappret, det skiter jag i faktiskt. Hade som mål att rida bättre än sist jag red LB:2 och de tycker jag att jag gjorde. Inte om man kollar resultatet, men om man går på känslan, och den tycker jag ändå är viktigast då var detta en seger i sig! Sen tycker jag att det är så härligt att hon alltid (så gott som) är så lugn och cool i alla (alla kanske är att ta i) situationer. Medans andra hästar stutsar, rusar och flänger runt på framridningsbanan så fort någon häst i hagen bredvid får spel så stannar Magda bara och tittar nyfiket på dem och fortsätter sen med det vi höll på med. Ingen upptissad donna här inte ;)

Sedan följde tre dagar praktik innan det var dags för att återgå till skolan igen. En vfu-uppgift har gjorts och lämnats in, och resultatet på den förra eximinationsuppgiften kom, men ett stort fett G i hörnet. Tror ni lyckan var total eller? ;) Fick fina kommentarer på arbetet och nu känns det som att jag kan! Och det firas med en ensam fredagsmyskväll med julmust, godis, korsord och Xfactor, awsome!